Grundläget

Hoppas ni inte tycker att jag är tjatig nu. Jag har PMS. Som vanligt vid denna tidpunkt i månaden. Jag har precis börjat se mönster faktiskt. Runt den 25 varje månad så kommer den. Krypandes och svärandes. (infaller ju bra med lönen så att man har råd att unna sig något)
Men det är faktiskt inte förens på sistone som jag har kunnat känna igen den och faktiskt komma på under tiden (inte först när den är över) och kunna jobba mot den.
Och jag har kommit på hur det känns. Jag kan nog sätta ord på det. Jag ska iallafall försöka.

Min pappa har någon gång sagt att om hans normaltillstånd är bra så mår han i stort sett bra i livet och behöver inte ändra drastiskt på något. Att man inte går runt och mår dåligt, eller känner att något är helt fel, utan grundläget är bra, då lyser inga varningssignaler.
Men om man alltid är sur/trött/arg så är grundläget dåligt. Då behöver man kanske fundera på hur man lever, kost, träning, relationer osv.
Den livsfilosofin har jag levt efter ganska länge. Och jag har ett ganska stadigt grundläge, och det är glad. När jag mår bra så vaknar jag oftast glad, det är en härlig känsla. Jag har bra självkänsla och jag vet att jag kan.
Man kan ju då tänka sig att det är skrämmande att ca en vecka i månaden vakna med ångest och en klump i magen, känna att man inte räcker till någonstans, känner sig lite halvful, mesta dels dålig och allmänt nere.
13445490_10154296798074860_6704495090256844266_n

Och att inte alltid veta varför, och bara känna en hopplöshet över att det kanske är så här nu ett tag. Som depressionen, då var det ångest och ångestattacker som var en del av min vardag. Jag kunde gråta så jag inte fick luft och känna en hopplöshet som jag faktiskt inte ens har en tillstymmelse av att känna idag.
Att få provsmaka på den perioden igen en gång i månaden är verkligen skitjobbigt.

Men så kan jag plötsligt se mig utifrån och se att det kommer gå över, snart. Snart kommer det lätta. Då kommer jag känna att det är roligt med jobbet, med träningen och med livet. Det ordnar sig.
Så jag får klamra mig fast vid de stunderna jag faktiskt kan tänka det och försöka se förbi de gångerna det svartnar för ögonen av ilska p.g.a  en skitsak. För det kommer försvinna. Nu har det gått tre dagar, jag räknar med fyra till. Sen är det över. För den här gången åtminstone.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s