Det gör ont när knoppar brister

Jaha. Nu är jag nere i Malmö och imorgon har jag vart här i en vecka, typ. Jag har inte haft internet på en vecka så det är därför jag inte har bloggat, så nu kommer hela alltet.

Jag, Gustaf och pappa packade in hela mitt liv i en kärra i torsdags kväll, i Bäcklunda. När jag då stängde luckan om hela mitt liv så kände jag ett visst vemod, självfallet, eftersom jag skulle nu flytta hemifrån på riktigt och jag trodde att det skulle vara skönt.

Jag och pappa åkte tidigt på fredagsmorgonen ner mot Skåne och det var en fin resa. Vi körde ner och turades om lite att köra, pappa körde dock mest. Vi kom ner och hittade direkt Malmö studenthus och deras boservice så jag fick nycklar och papper och grejer.
Vi hittade min våning, min korridor och tillslut min dörr! Öppnade, gick in och kollade lite och pappa frågar: ”jaha, vad tycker du?” eller nåt i den stilen. Då brister det, allt om har byggts upp från att jag började packa in i vagnen tills att vi kom ner. Jag gråter och gråter och pappa tröstar och tröstar. Vill jag det här verkligen?

Jag får massor av mat av fina pappa som handlar åt mig och sätter upp min spegel och mina gardinstänger och anslagstavla. Jag börjar packa upp och det känns lite bättre. Jag har nästan packat upp allt när jag går och lägger mig och somnar som en stock.
Nästa dag blir helt katastrofal. Jag vaknar med ångest. Men försöker ändå ta mig ur hålet och cyklar upp på stan för att se Malmö. Katastrof. Allt är så himla stort och mycket. Jag cyklar hem igen.

Pratar mycket med mamma och pappa och Robin. Beslutar 10 i 4 att jag ska ta ett tåg till Robin i Göteborg kl 17.15. Slänger mig på bussen till stationen och sedan till Göteborg. Aldrig känt att jag har flytt från något förut, men det var verkligen en flykt. Jag tillbringar lördagkväll och söndagdag i Göteborg med min fina folkmusiker och åker hem med lite bättre känsla i magen till Malmö. Men den raseras när jag kommer hem och minns allt det jobbiga.

Denna vecka har vart den svåraste jag kan minnas. Jag har aldrig förut mått såhär, aldrig längtat så mycket efter det som var. Jag gick från att bo på Lunnevad med massor med folk omkring mig hela tiden, till att bo hemma i sommar med en mamma och en pappa på var sitt håll med massor av extrasläkt. Jag har haft folk och hundar omkring mig hela sommaren och det har vart otroligt svårt att komma ner hit, inte ha någon att krama och pussa på, ingen som gör mat åt mig eller tillsammans med mig. Det har vart svårt.

Jag har aldrig tvekat om jag vill bli musiker eller inte. Det har liksom alltid vart så. Jag ville gå  folkhögskola för att se om jag kunde stå ut med att öva varje dag, som en heltidssysselsättning. Det gick bra. Jag övade, umgicks med nära vänner, skrattade, grät, myste och levde så nära inpå Robin man kan. Vi har nu en väldigt stadig grund i vårt förhållande som jag är väldigt tacksam över att vi fick tillfälle att skapa.

Men nu helt plötsligt så kommer tankarna om jag faktiskt kommer orka öva varje dag? Traggla och öva skalor tills ögonen snurrar i skallen. Jag vet inte om jag kommer kunna tävla med andra resten av livet, eller kunna hantera den stressen som faktiskt följer en musiker.
För jag har ingen aning om jag kan bli tillräckligt bra för att få en plats i en orkester. Har jag styrkan och uthålligheten till det? Och om jag har det, vart kommer den ifrån?
OCH, om jag inte blir musiker, vem är jag då utan min oboe? Vem är Anna Sjösvärd, inte oboisten Anna Sjösvärd?

Det är otroligt mycket som snurrar i min skalle just nu och jag jobbar verkligen på det för att komma vidare. Idag har jag tagit två steg mot att må bättre och det känns en strimma bättre just nu, men vem vet, det kanske är exakt lika illa imorgon?

Jag har iallafall två ljuspunkter inom den närmsta tiden, Robin kommer lördag morgon och stannar tills söndag kväll och sedan kommer mamma och hälsar på helgen efter. Det ser jag fram emot just nu.

Och tack till mamma, pappa, Robin och Anna (och ett par till som hjälpt mig väldigt mycket) för att ni finns och hjälper mig, älskar er allihop! Puss

Annonser

One thought on “Det gör ont när knoppar brister

  1. Du verkar, precis som jag just gjort, insett att vuxenlivet är något helt annat än vad man tror. Att bli musiker och lyckas med sitt yrkesliv är ingen enkel sak. Det jämförs ofta med elitidrott och är inte långt därifrån. Man måste ha ett så pass starkt psyke att man verkligen kan sikta rakt mot dit man vill komma och ignorera vad andra tror, tycker och tänker. Ibland lyckas man och ibland kraschar man, men man får aldrig ge upp, hur svårt det än blir. För att bli proffsmusiker är ingen lek. Det är ett heltidsjobb att bara komma till den nivån, utan det finansiella stöd som idrottare ofta får. Dessutom är det många saker man är tvingad att ge upp för att komma dit. Andra hobbier och drömmar, delar av det sociala livet och nästan all sin fritid.

    Det är också viktigt att veta tror jag att musik inte bara handlar om att bli proffs. Musik är ju faktiskt också världens roligaste hobby! En hobby kan man ägna sig åt hur mycket man vill och förknippa sig själv och sitt liv med, men inte försörja sig på. Du kan fortfarande vara oboisten Anna Sjösvärd om det är det du vill utan att vara proffsmusiker, men tänk också på att bara Anna Sjösvärd är minst lika mycket värd.

    Jag hoppas verkligen att du kommer trivas bättre under resten av året och kom ihåg att musik ska vara roligt också. Lyssna på konserter, prata med andra musiker, lyssna på inspelningar, prova nya stycken, spela duetter, anmäl dig till någon galen folkmusikkurs eller åk någonstans och ta en lektion av en idol. Försök att känna det roliga i att spela och inte bara tänka på framtiden.

    Du har absolut styrkan att göra vad du vill i ditt liv! Du måste bara ha viljan och se ditt mål med ett öppet sinne och inte ta det alltför seriöst. Testa nya vägar och tänk på att ditt liv inte är en resa i ensamhet. Det finns alltid andra människor som bryr sig och som vill att du ska lyckas med det du vill. Och jag önskar dig all lycka i framtiden och hoppas att din tid i Malmö kommer bli den bästa någonsin! Det kommer den om du vill att den ska bli det! Var stark och våga tro på dina drömmar! För jag tror på dig iaf! Vi ses i framtiden! Kramar Alexander

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s